Day 50-51 - We saw the queen and saved a life

Onsdag:

En helt vanlig dag begav vi oss till Cambridge för att insupa universitetsstadens skimmer. Ur den vita bussen steg vi av, med endast Sandras hjärna som karta till de storslagna universitetsbyggnaderna. Vi gick med andra ord en omväg. Men, som lön för det besväret fick vi ju uppleva en vacker park, så det gjorde ju inte särdels mycket. Väl framme i city upptäckte vi en stor folkmassa, som stod och trängdes utanför en ståtlig byggnad. ”Vad står på här?” tänkte vi och funderade till sist fram att det måste vara nån typ av examination... slutsatsen dragen efter att vi sett ett antal unga herrar i svarta kåpor på en gräsmatta, så fint uppradade. Men folkhopen tycktes aldrig ta slut, och till sist frågade Lina en glad herre ”What’s going on?” och han svarade vänligt ”The queen is coming soon!”. Yejj, tänkte vi, bra tajming! Så där stod vi i många, tränga minuter och lyckades inte se så mycket som kanten på hennes blåa hatt... Men hur som helst befann vi ju oss ca 20 meter från Englands maktöverhuvud, och det är ju mer än vad de flesta kan påstå sig ha varit! :)

Elisabeth II längst fram i blå hatt!

Därefter följde en trevlig gondoltur på ån, som glider omkring längs alla universitet. Universiteten till trots, måste dock också nämnas att vi gled förbi en inspelningsplats i Harry Potter. Hah! :) ... Till Sandras lycka är Cambridge också fullproppad med vackra unga män, så bådas lycka var gjord denna dagen, med andra ord. Vid färdens slut fick vi höra att drottningen skulle traska över the Kitchen bridge inom några minuter, så vi satte fötterna på ryggen och ställde oss i observationsposition. Och, till allas vår glädje och lycka, så kom hon ju där, liten och långsam, iklädd sin fina blåa klänning och hatt, sakta stapplande över bron... nästan alldeles som vanligt folk. Fast inte riktigt, naturligtvis! Tyvärr hade kameran ingen uberzoom, men ni får nöja er med det resultat som finns att tillgås.

Torsdag:

Imorse när vi klampade in på bussen tillbaka mot London, klockan 11:00, uppskattade vi att denna dagen behöver vi ju inte skriva någon blogg, eftersom dagen blir rent ut sagt tråkig. Men, som vi redan många gånger fått erfara, stämmer ju inte detta påstående överens med huvudpersonerna i fråga. Efter ca 4 timmars buss- och tuberesa, som hör och häpna, gick alldeles utan minsta problem(!), bar vi än en gång upp våra kappsäckar till det lilla rummet under snedtaket. Raskt beslöt vi oss för att bege oss till Richmond park för att rasta våra stela resben. Parken var vacker och fick Lina att nyfiket kika in bland träden för att möjligen kunna upptäcka Rodin Hood nånstans bland trädgrenarna... Sandra verkade dock inte lika imponerad..? För hon hade ju ont i halsen.

På vägen hem tänkte vi ta en tur genom en kohage, som låg så fint belägen bredvid Themsen. Väl genom grinden träffade vi en lady som vi muntert hälsade på. Hon hälsade dock inte lika glatt tillbaka, utan var mest olycklig eftersom hon var så väldigt trött och ville hem. Jaha, sa vi, och undrade varifrån hon kommit då? Ja, det kom hon inte ihåg. Inte visste hon heller var hon var just nu. Kasst tänkte vi, vad skulle vi nu göra?! Vi försökte förklara att vi inte kom från denna platsen och föreslog att hon skulle försöka hitta hjälp av någon annan... fast på det örat ville hon inte lyssna utan upprepade bara hur trött hon var och att hon ville hem nu. Superhjältarna slår till igen!! Medan Sandra väntar med ladyn på ena sidan vägen (hon vägrade nämligen korsa den eftersom det kunde vara farligt) sprang Lina in till puben på andra sidan och frågade om hjälp:

Lina: Hi...um, I’m not from here... And we were just taking a walk in the park (pekar upp mot parken)… And then we were going to cross the field here, and we found this lady…

Bartendern: Okey….?

Lina: Yeah…and she doesn’t know where she is or where she’s coming from, so…

Bartendern: Oooh! Where is she now?

Lina: Just here outside.

Ja, det var så det gick till. En timme senare hade många telefonsamtal ringts, vattenglas tömts, chips tuggats och ladyn hade hållit låda om allt och inget. Hjältarna fick lov att resa vidare, när det ännu återstod en timme tills några bekanta skulle hinna och plocka upp den vilsna ladyn. Trötta i huvvet gick vi hela den långa vägen hem, medvetna om att vi gjort en god gärning och hämtade ut en välförtjänt middag från Lucky Garden.