mera bilder! :)

Lina visar sina skills - tyvärr fungerade inte datorn!!

hon hann inte över gatan!

I England går tiden ända till 100..

Day 48 - Tack och Ajöö!

Eftersom internetanslutningen varit ”down” för att använda sig av den korrekta lokala vokabulären, så därav har det varit tyst på bloggfronten. Men, det har heller ej varit mycket att skriva om, så på så vis har ni, kära läsare, inte gått miste om mycket. :)

Idag har lina dock haft händerna fulla med 25 barn som åkte lokalbuss till en park. Det var skojjit – faktiskt! Fast så trött i huvudet som hon denna dag blev av endast ansvar, har hon aldrig i sitt liv blivit förr! ... Så en skock av barn på buss och i Londontrafik rekommenderas inte till folk som inte har ögon i nacken.

Efter skolan begav vi oss till Richmond för att äta en sista måltid på vår favoritrestaurang Nandos. Ja-a, för så är det – detta är slutet på vårt äventyr och slutet för bloggandet. Imorgon, om ni har tur ;) , kan det kanske komma ett sista inlägg, men vi lovar inget.

Detta är alltså sista gången vi skriver om våra dumheter och felsteg i den stora vida världen. Det är med glädje vi ser tillbaka på vår tid här i London – det har definitivt varit en tid som kommer att prägla våra liv och sätta fotspår i vår, och andras historia! :) Vi är båda mycket glada över att vi valde detta alternativ framom långtråkiga veckor i Jakobstad eller dess omnejd, så på det hela taget kunde det inte ha blivit mycket bättre än så här! ...För lite missar måste man ju ändå ha råd att göra när man lever sitt liv..! För vår del, åtminstone Linas, känns det dock väldigt roligt att återvända till en egen säng, ett eget rum, lokalen på 72 kvadratmeter som omväxling till dubbelsängen på 10 kvadrat. Och, främst naturligtvis, familjen och alla vänner! Vi saknar er väldans mycket! ... För Sandras del stämmer allt detta ungefär... fast hon skulle dock inte ha något emot att stanna en stund till!

Vi vill med detta inlägg TACKA ALLA LÄSARE (om det finns några kvar) som dag ut och dag in läst om våra äventyr här i det britanniska riket och nu som då kommenterat en trevlig hälsning. Vi hoppas att vi någon gång i framtiden ska kunna underhålla på liknande vis... ;) Men den som lever får se. Nu återstår bara ett hjärtligt och kärleksfullt, om än en aning vemodigt, farväl!!!

Best regards

LOVE

Lina & Sandra

Här följer några knasiga bilder från tiden vi varit här! :)

Lina fick oväntad kompis på bild!

Det blev endast en klunk av Sandras..

Poängen var inte att peka på mannen..

Sandra leker apa!

Day 55 - Vin, kvinnor...och små hjärnor

Inget spännande att berätta om denna dag, förutom att vi vaknade av att taket nästan blåste iväg. OjojOJ tänkte vi och somnade om... när vi vaknade begav vi oss mot Hammersmith för att inhandla hemliga presenter, och vi upptäckte att vädret var synnerligen behagligt även denna dag, trots blåsten. Så vi slängde oss på rygg i en park i lä, och njöt av sol och jellybeans i nästan i timme. Men eftersom Richmond är vår favoritstad i ur och skur, tog vi bussen tillbaka dit. Vi möttes dock av en förfärlig syn! Slussarna hade igen öppnats, så hela vår promenadväg var fullständigt översvämmad (har tidigare fotobevis på detta, se några blogginlägg tillbaka!)! Men, inget stoppar oss – skorna tar man i handen, byxorna kavlas upp och så vadar man över till andra sidan. Väl där beställer vi varsitt glas vin och en skål med nachos och lyckan är gjord igen. :)

På väg hem (floden hade nu dragit sig tillbaka och vi kunde torrskodda gå hela vägen hem) kan vi berätta en till tungvrickare från oss alla, till er alla. När vi korsade promenadbron över floden såg vi en utländsk familj som ställde upp sig för att fotografera sig. Eftersom vi så naturligt adaptat den engelska hövligheten tänkte vi att vi kunde erbjuda oss att ta kort av dem. Lina gick åter muntert fram:

Lina: Hi! Do you want you to photo us? (OBS! Ordföljden!)

Mannen tittar snabbt på henne och svarar:

Man: No thank you..!

Samtidigt som hon börjar gå vidare inser hon sin felsägning och säger snabbt över axeln:

Lina: Oh, yeah, we photo YOU, not you photo US..!

Men det var väl ändå otacksamt – här skulle han ha fått ett vackert kort på två unga damer, och så tackar han nej..?! Generöst var det väl i alla fall..?! :)

PS. Lina blev återigen besprutad på vägen hem – tydligen vattnar folk sina trädgårdar flitigt i denna del av stan! DS.

Day 53-54 - 1:a majutfluht och Oxford

Lördag

Eftersom 1:a maj kommer att tillbringas i Oxford, planerar vi finurligt in utflykten/picnicken till denna dag istället. Batong, frukt, äppeljuice, nötter och favoritkexet Hobbs avnjuts i en varm ängssluttning i Richmond. ”Inte dumt alls!” för att citera Bertil från Skrotnisse! :) Resten av eftermiddagen vandrar vi runt i Richmond park, som är så stor så stor, så vi kände oss alldeles som Lasse liten! 

Söndag

Klockan 09:59 anländer tåget till Richmond, som i snabba ryck tar oss till Reading där vi byter tåg och åker vidare till..that’s right – Oxford! :D Lina är så lycklig där hon vandrar fram på gatorna att Sandra nästan får binda band i henne för att hon inte ska sväva iväg. Bandhållaren är dock inte alls lika imponerad av staden som svävobjektet... Gatan bär raka vägen fram till Magdalene collage, och Lina hoppar högt av glädje när hon inser att hon, efter en avgift på 4,50 pund, kommer att få vandra omkring där även världens bästa författare vandrat och undervisat – mina damer och herrar: C.S Lewis! Collaget är fint och till Sandras glädje är det en pojkskola – hurra! ;) möjligtvis har även en scen från Harry Potter spelats in i den vackra klostergången, vilket inte gör Linas beundran mindre. Vidare traskar vi runt the Water meadow – en vacker plats fastän det inte är hjortparken som skulle ha varit Lewis favorit...

Ännu en kul incident kan vi berätta som hände i denna universitetsstad. Vi hade vandrat in på ett område som hette ”Christ church” och vandrade vilset omkring och letade efter den magnifika katedralen... utan resultat.  Lina gick då modigt fram till en dam, som uppenbarligen jobbade där, och frågade:

sånt händer då vi är i farten!

Lina: Excuse me, but what IS this place?

Damen: Well, this is where they sleep.

Lina: Who??? (uppenbart förvirrad)

Damen: Well, the STUDENTS!

Lina: Oooooh, so this is a collage??!

Damen tittar förundrat på henne

Damen: Yeah well…how did YOU get in??!

Det positiva i denna händelse kan vi ju konstatera är att vakterna, i den felaktiga port vi kommit in i, tagit oss för två av collagets studenter! :) Fast, damen bad oss nu vänligt att gå ut igen, och gå till huvudporten för att betala en avgift och komma in igen. Men, vi gick bara ut igen och struntade i att gå in en gång till. En aning pinsamt var det ju dock, när vi sedan på en skylt läste att detta collage var det största i hela Oxford... Fast det kunde ju inte vi veta! :)

Men vi gick raskt vidare, för vi skulle ju besöka puben som varit så välbesökt av ingen mindre än Lewis och J.R.R Tolken själva! ... Den var fin och mysig, men alldeles fullproppad. Vi hittade bordet med öppenspis där sällskapet brukade sitta och diskutera, samt dess tavlor som bevisade deras existens. Hurra! Alla mål, plus lite till, hade nu uppnåtts, och vi vandrade tillbaka mot tågstationen för att invänta tågen som skulle tuffa oss hem mot Richmond.

Day 52 - The Royal Wedding

Denna dag ett bröllop...ja, så skulle nog farbror Melker också ha sagt! Vi startade ca 10:15 hemifrån och promenerade i RASK takt till Richmond, för att ta tuben in mot centrum. Nästan i ett slag av  brådska, eftersom vigseln stundade klockan 11:00. Men fram kom vi, med vår osedvanliga tur i en väldigt snabb takt och ca 11:15 pluppade vi upp ur underjorden vid Hyde park corner. Vi möttes genast va en hästprocession som var på väg mot slottet. Vackert så! Vi försökte ta oss mot slottet, men fick konstatera att vägen var spärrad av såväl poliser och staket som en halv miljon andra människor som tänkt samma tanke som vi. Parken bredvid slottet var avspärrad, men det hindrade inte folk från att klättra över staket och häckar och rusa in i parken. Så skulle även Sandra ha gjort, och antagligen suttit av resten av sitt unga liv i ett brittsikt häkte, om det inte vore för Lina som bestämt vägrade att bryta mot lagen.

 Slutligen begav vi oss till Hyde park för att observera spektaklet på gigantiska skärmar istället, med faktiskt denna gång utan att överdriva, minst 100 000 andra!! Där var feelisen på topp och aaw-ade, applåderade, jublade, dansade och sjöng, skakade hand, kramades och fotograferades tillsammans med halva Storbritannien, för allt vad våra tyg höll! :D Ja-a, faktiskt blev vi fotograferade till den kungliga bröllopsutgåvan. Slå den ni (ett sarkastiskt skämt)!

På hemvägen drog vi en vända mot slottet igen för att se om hysterin hade lugnat ner sig. Det hade den inte. Men vi såg Spaniens kungligheter i sin svarta bil svicha förbi... samt en del andra som gömde sig bakom tonade rutor och inte ville avslöja sin identitet. Ett trevligt samtal med en polisman hade vi dock, och det förgyllde ju dagen. Han hade t.o.m. polisierat på prinsessan Dianas begravning! En man av erfarenhet alltså... och humor. :)

Det viktigaste av allt som denna dagen erbjöd var väl ändå skymten av William och Kate som vi fick, när de körde iväg från Buckingham palace i sin fina bröllopscab. Ca 5 sekunder, men det var det väl värt?!

HIPP HIPP HURRAAAA, FÖR WILLIAM OCH KATE IDAAA´! :D

To William...

...and to Kate!

Day 50-51 - We saw the queen and saved a life

Onsdag:

En helt vanlig dag begav vi oss till Cambridge för att insupa universitetsstadens skimmer. Ur den vita bussen steg vi av, med endast Sandras hjärna som karta till de storslagna universitetsbyggnaderna. Vi gick med andra ord en omväg. Men, som lön för det besväret fick vi ju uppleva en vacker park, så det gjorde ju inte särdels mycket. Väl framme i city upptäckte vi en stor folkmassa, som stod och trängdes utanför en ståtlig byggnad. ”Vad står på här?” tänkte vi och funderade till sist fram att det måste vara nån typ av examination... slutsatsen dragen efter att vi sett ett antal unga herrar i svarta kåpor på en gräsmatta, så fint uppradade. Men folkhopen tycktes aldrig ta slut, och till sist frågade Lina en glad herre ”What’s going on?” och han svarade vänligt ”The queen is coming soon!”. Yejj, tänkte vi, bra tajming! Så där stod vi i många, tränga minuter och lyckades inte se så mycket som kanten på hennes blåa hatt... Men hur som helst befann vi ju oss ca 20 meter från Englands maktöverhuvud, och det är ju mer än vad de flesta kan påstå sig ha varit! :)

Elisabeth II längst fram i blå hatt!

Därefter följde en trevlig gondoltur på ån, som glider omkring längs alla universitet. Universiteten till trots, måste dock också nämnas att vi gled förbi en inspelningsplats i Harry Potter. Hah! :) ... Till Sandras lycka är Cambridge också fullproppad med vackra unga män, så bådas lycka var gjord denna dagen, med andra ord. Vid färdens slut fick vi höra att drottningen skulle traska över the Kitchen bridge inom några minuter, så vi satte fötterna på ryggen och ställde oss i observationsposition. Och, till allas vår glädje och lycka, så kom hon ju där, liten och långsam, iklädd sin fina blåa klänning och hatt, sakta stapplande över bron... nästan alldeles som vanligt folk. Fast inte riktigt, naturligtvis! Tyvärr hade kameran ingen uberzoom, men ni får nöja er med det resultat som finns att tillgås.

Torsdag:

Imorse när vi klampade in på bussen tillbaka mot London, klockan 11:00, uppskattade vi att denna dagen behöver vi ju inte skriva någon blogg, eftersom dagen blir rent ut sagt tråkig. Men, som vi redan många gånger fått erfara, stämmer ju inte detta påstående överens med huvudpersonerna i fråga. Efter ca 4 timmars buss- och tuberesa, som hör och häpna, gick alldeles utan minsta problem(!), bar vi än en gång upp våra kappsäckar till det lilla rummet under snedtaket. Raskt beslöt vi oss för att bege oss till Richmond park för att rasta våra stela resben. Parken var vacker och fick Lina att nyfiket kika in bland träden för att möjligen kunna upptäcka Rodin Hood nånstans bland trädgrenarna... Sandra verkade dock inte lika imponerad..? För hon hade ju ont i halsen.

På vägen hem tänkte vi ta en tur genom en kohage, som låg så fint belägen bredvid Themsen. Väl genom grinden träffade vi en lady som vi muntert hälsade på. Hon hälsade dock inte lika glatt tillbaka, utan var mest olycklig eftersom hon var så väldigt trött och ville hem. Jaha, sa vi, och undrade varifrån hon kommit då? Ja, det kom hon inte ihåg. Inte visste hon heller var hon var just nu. Kasst tänkte vi, vad skulle vi nu göra?! Vi försökte förklara att vi inte kom från denna platsen och föreslog att hon skulle försöka hitta hjälp av någon annan... fast på det örat ville hon inte lyssna utan upprepade bara hur trött hon var och att hon ville hem nu. Superhjältarna slår till igen!! Medan Sandra väntar med ladyn på ena sidan vägen (hon vägrade nämligen korsa den eftersom det kunde vara farligt) sprang Lina in till puben på andra sidan och frågade om hjälp:

Lina: Hi...um, I’m not from here... And we were just taking a walk in the park (pekar upp mot parken)… And then we were going to cross the field here, and we found this lady…

Bartendern: Okey….?

Lina: Yeah…and she doesn’t know where she is or where she’s coming from, so…

Bartendern: Oooh! Where is she now?

Lina: Just here outside.

Ja, det var så det gick till. En timme senare hade många telefonsamtal ringts, vattenglas tömts, chips tuggats och ladyn hade hållit låda om allt och inget. Hjältarna fick lov att resa vidare, när det ännu återstod en timme tills några bekanta skulle hinna och plocka upp den vilsna ladyn. Trötta i huvvet gick vi hela den långa vägen hem, medvetna om att vi gjort en god gärning och hämtade ut en välförtjänt middag från Lucky Garden.

Day 49 - Påsklov

Så fortsätter då vår färd i det magnifika Britannien, efter en veckas påsklov hemma i Finland. För er som undrar kan vi meddela att Sandra också begav sig hem...hon begav sig dock hemåt på den rätta dagen enligt biljetten, och inga större missöden inträffade. Hurra kan vi ju utbrista för en gångs skull!

Lina upplevde en av de bästa dagarna i sitt liv under påskhelgen. Hon medverkade nämligen i 7 dygn i Jerusalem. Nästan alldeles botad från lunginflammationen som hon bevisligen ådragit sig och som spökat under hennes hemfärds, sjöng hon av hjärtats lust i dagarna två! Tjohejj för böner och antibiotika utbrister hon glatt! :)

Sandra tillbringade sina dagar i hemmets vanligtvis så lugna vrå, men som nu stökats till av alla släktingar som hälsade på under påsk. Fast skojjigt värre var ju det! :)

Igår, måndagen den 25.04 2011, klockan 15:40 lyfte vi med vårt favorit flygbolag Ryanair.... NOT! ... och anlände faktiskt alldeles i tid denna gång. Detta uppmärksammades med en fanfar i flygkabinen. Lina fnyste mest åt denna tillgjordhet... Till Bury st Edmunds (väldigt många kilometer norr om London) åkte vi med tåg och kom lyckligt välbehållna fram dit vi skulle.

Denna dagen, som vi kallat dag 49 eftersom vi fortsätter vår räkning därifrån vi slutade sist, har vi vandrat omkring i den trevliga lilla staden. Vi har besökt Abbey gardens, två katedraler och det nya shoppingområdet som inte fanns sist Sandra besökte platsen. Dock medförde denna visit knappt något nytt, och shoppingen lockar faktiskt, tack och lov kanske?, inte alls mera. Ruinerna av ett gammalt kloster från ca 1050 e.kr. lockade mycket mera! Och alla gravstenar som låg gömda mellan metershöga hundloka. Vackert så det förslår! :)

Imorgon styr vi kosan mot Cambridge.

Katedralen i Bury och dess kyrkogård

Kvarlevorna av klostret från 1000-talet

St Martin's chapel