För normalt folk skulle denna dagen/natten/morgonen ha varit fylld av förväntan, glatt humör och förlöpt smidigt och utan större krumbukter. Men låt oss nu inte förhasta oss i detta tänkande, utan istället påminna oss om VEM vi har att göra med. Ja, just det, Lina och Sandra.
Tidigt om söndags morgon vaknar Lina med sin vanliga temperatur på 38 grader, snurrigt huvud, svaga ben och hosta och snuva. hon längtar inte riktigt till den kommande natten när de två vännerna ska övernatta på Stansted airport.
Första problemet
Vi startar 16:30 och tar bussen in till Hammersmith. Därefter tube till Liverpoolstreet. Därifrån ska en buss ta oss till Stansted. Lina har feber och vaktar väskorna medan Sandra springer omkring och letar buss, som till synes inte verkar finnas... Efter ett tag får vi reda på att den går från busstop G, längre neråt gatan. Så, kämpande, hostande och snurriga i huvudet kliver vi på och lutar oss lyckliga tillbaka. NU har vi klarat av det värsta! ....Trodde vi, det skulle bli såååååå mycket värre!
Till Stansted anlände vi ca 21:30. Vårt flyg skulle lyfta 07:35 följande morgon. Inget annat att göra 'n att lägga sig ner på de hårda bänkarna, och försöka somna, med spanska tjattrande i bakgrunden...
Andra problemet
Ca 03:30 meddelas det i högtalarna, som vi förstår det i alla fall, att incheckningen ska börja. Vi ställer oss i den redan långa kön och börjar vänta. För er som inte rest med Ryan air, eller varit på Stansted, kan vi informera att systemet är TOTALT VÄRDELÖST! Ingenstans står det var du ska stå och köa, eller åt vilken riktning du ska gå för att komma rätt. Så efter ett tag börjar vi tvivla på vi gissning och byter kö. När vi äntligen kommit fram och lyfter upp våra väskor, säger damen bakom disken att vi bör ställa oss i kö "J"...där vi stod innan. En aning trumpet byter vi kö, nu till en som är ca 50 gånger längre än innan vi bytte. :( Nåja, tänkte vi, ännu är det ju inte bråttom alla fall, vi har ju tid! men ack så fel man kan ha. För när vi äntligen kommer fram denna gång, hivar upp våra tunga väskor och slänger fram pass och biljett, tittar den fina fröken konstigt upp och frågar om vi verkligen sk flyga idag? Jo, det skulle vi ju. Men nej, inte enligt biljetten. Enligt den skulle vi åka hem den 20, inte den 18. blodet stannade nog ett par sekunder i Linas hjärna när hon hörde detta.
Tredje problemet
Timmen hade nu slagit halv 5, och vi stod i en ringlande kö fram till en info-disk. Med gråten i halsen ringde de nu strandsatta vännerna akutsamtal till sina föräldrar och bad dem sätta in pengar på respektive konto, så att ifall vi skulle vara tvungna att köpa en ny biljett och det inte gick att byta, så skulle vi vara beredde. Problemet var bara att det räckte inte i alla fall. Klockan 5 hade Lina gråtit, bönat och bett den otrevliga damen bakom den höga disken, att försöka en gång till med att betala med hennes visaelectron kort. Motvilligt hade hon gjort det, och 300 pund fattigare stod det feberyra lilla knytet nu med en papperslapp i handen och kände hjärtat rivas i två delar...för Sandra hade det nämligen inte lyckats. Efter tårar och kramar skiljdes de två vännerna så åt - Lina till incheckningen och Sandra, efter telefonsamtal hit och dit, tillbaka till vårt hem i England.
Fjärde problemet
Sandras historia slutar för tillfället här, eftersom skribenten för tillfället inte har större vetskap om vad som sedan hände. Vad hon dock vet, ska ni strax få reda på... Nu kunde man ju tänka att det inte finns mera problem, men jojjomen, det finns det! Efter det stora hålet i hennes föräldrars pengasäck, kom Lina nu således, darrande av rädsla att något ännu skulle vara fel, fram till incheckningen. Hon mottogs dock av en trevlig ung man, som försäkrade henne att allt var i sin ordning nu och att hon kunde gå vidare till kontrollerna.
Alldeles ensam irrade hon omkring och letade febrilt efter sitt flyg på boardingskärmarna. Paniken smög sig på ännu en gång när hon, trots den snart sena timmen, inte fann något fly, än mindre gaten hon skulle åka från. Men den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge, som det så dumt heter, och till sist dök "Tampere, gaten 50" upp på skärmen. Säkert 1000 gånger kollade hon detta innan hon utmattad kom fram till gaten 50, med bokstäver som bildade "Tampere" skrivna ovanför utgången.
När alla till sist, efter en försening på 10 minuter redan, trängt sig in i planet och det rullat ut för att så småningom skjuta iväg, bad den lilla damen en lättnadens bön, lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Hon kände hur planet började rulla och slog trött upp ögonen för att se hur hon för varje hjulspår kom närmare hemåt...bara för att finna att planet svängde tillbaka in mot gaten. Kaptenen ursäktade sig, men meddelade att det var fel på lamporna. Detta måste åtgärdas innan vi kunde fortsätta. 44 minuter senare meddelade stuarten glatt att nu hade problemet blivit löst: vi måste byta flygplan! i ytterligare 45 minuter väntade vi då på detta och ynkligheten som denna historien handlar om tänkte att 'här mummifieras hon nog'. Men, 2½ timme efter beräknad avfärd flög hon ut från Stansted, London, England, mot ett bättre land, en bättre hälsa och framför allt en riktig familj.
Hur huvudpersonen såg ut och i vilket skick hon befann sig när hon väl landat, tänker jag inte tala om för då vågar ni nog inte titta åt hennes håll mera... Men så mycket kan jag säga att t.o.m. en FINSK dam lät henne gå före i toalett kön, och det säger ju en del! :) En kul grej hände i alla fall pga. av Linas feber och det var hon skulle gå ut genom dörren efter att ha fått sin väska. Det fanns två gluggar att välja mellan. Utan en tänka på att det skulle vara nån skillnad på dem, gick hon ut ur den där ingen trängdes. Men det visade sig vara tullen.
En polis mötte henne med ett vänligt "hei" och frågade om hon hade något att "tullattava"? Eftersom finskan aldirg varit på topp, allra minst när febern har stigit till upp emot 40, ögonen klibbar ihop och slemmet står henne upp i halsen, förstod hon inte frågan. "Va" var det enda hon fick fram. Han upprepade vänligt frågan. "Tullattava"...tänkte hon, varför frågade han så? "Ja, jag kom med flyget!" fick hon anklagande fram till svar och tyckte att han var dum som ställde en sån fråga. när han nu såg väldans förvirrad ut, antagligen både över språket och svaret, tillade hon ynkligt: "jag har feber...". Då tittade han vänligt på henne och hon kunde gå ut till sin kära mamma!
Med dessa glada rader tar vi nu en paus från bloggandet och firar vårt påsklov.
GLAD PÅSK tillönskas hjärteligen alla läsare! :)
Denna dag ett bröllop...ja, så skulle nog farbror Melker också ha sagt! Vi startade ca 10:15 hemifrån och promenerade i RASK takt till Richmond, för att ta tuben in mot centrum. Nästan i ett slag av brådska, eftersom vigseln stundade klockan 11:00. Men fram kom vi, med vår osedvanliga tur i en väldigt snabb takt och ca 11:15 pluppade vi upp ur underjorden vid Hyde park corner. Vi möttes genast va en hästprocession som var på väg mot slottet. Vackert så! Vi försökte ta oss mot slottet, men fick konstatera att vägen var spärrad av såväl poliser och staket som en halv miljon andra människor som tänkt samma tanke som vi. Parken bredvid slottet var avspärrad, men det hindrade inte folk från att klättra över staket och häckar och rusa in i parken. Så skulle även Sandra ha gjort, och antagligen suttit av resten av sitt unga liv i ett brittsikt häkte, om det inte vore för Lina som bestämt vägrade att bryta mot lagen.
Slutligen begav vi oss till Hyde park för att observera spektaklet på gigantiska skärmar istället, med faktiskt denna gång utan att överdriva, minst 100 000 andra!! Där var feelisen på topp och aaw-ade, applåderade, jublade, dansade och sjöng, skakade hand, kramades och fotograferades tillsammans med halva Storbritannien, för allt vad våra tyg höll! :D Ja-a, faktiskt blev vi fotograferade till den kungliga bröllopsutgåvan. Slå den ni (ett sarkastiskt skämt)!
Det viktigaste av allt som denna dagen erbjöd var väl ändå skymten av William och Kate som vi fick, när de körde iväg från Buckingham palace i sin fina bröllopscab. Ca 5 sekunder, men det var det väl värt?!
