Day 22 - Lost connection

"Denna dagen ett liv", skulle nog farbror Melker ha sagt! Var ska man börja?

Morgonen grydde med inte fullt så mycket solsken som tidigare dagar, varken ute eller inne. Lina vaknade med ett väldigt dåligt humör som tyvärr skulle komma att vara orsak för det som sedan hände under dagen... Eftersom vädret var mulet beslöt vi oss för att åka in till Hammersmith för att där sedan ta oss vidare någonstans. Men innan vi hunnit så långt föreslår den muntra Lina att paret kanske skulle separera för en dag, och göra något på skilda håll för en gångs skull. Så beslöts det, och i Hammersmith gick vi skilda vägar – Sandra till Chiswick garden och Lina tubade ända bort till London bridge. (Sandra är alltså här ekonomisk, och promenerade till fots!) Jamen, tänker ni nu, det låter väl trevligt?! Och, jo det kan vi väl hålla med om, ända tills vi upptäcker att vår täckning på mobiltelefonerna är försvunna – puts väck bara! Nu förhåller det sig dessutom så, att vi endast har tillgång till 1 stycken nyckel till vårt förnäma hus, och den hade nu Sandra. Problemet låg nu i att vi hade bestämt att vi skulle ringa varandra senare på eftermiddagen för att middaga och senare åka hem. Men, si det gick ju inte nu!

Sandra märkte ganska tidigt att hennes täckning var försvunnen, men tog det hela ganska ”easypeacy”, vandrade omkring i parken och köpte en cheritybok för 2 pund. Tanken var att hon skulle slå sig ner på ett café och läsa sitt nya fynd, men oron över att Lina skulle försöka ringa blommade upp och hon konstaterade att enda möjligheten var nu att åka hem, för att försöka få tag i en telefon som fungerade. Väl hemma försökte hon telefonera med hemtelefonen, men detta misslyckades...

Det knepiga i denna situation var att vi trodde att det endast var våra egna mobiler som var döda. Sandra trodde att Linas fungerade, och vice versa.

Lina, som redan från början var ganska nedstämd, och nu kommit underfund med att det var pga. hemlängtan, hade anlänt till London bridge och satte kurs mot Tower bridge, när hon upptäckte problemet med telefonen. ”Nåväl” tänkte hon, ”det löser väl sig om jag startar om mobilen!”, men där högg hon i sten! Klumpen i magen växte explosionsartat och fyllde nu större delen av magen. Efter en snabb promenad över bron satte hon sig därför på tuben tillbaka och tänkte förnöjt att det säkert fungerade när hon kom tillbaka till Hammersmith! Men, ack så fel man kan ha, för när hon kom fram var allt lika dött som förut! Och för alla lovord och prisningar vi tidigare gett engelsmännen för deras hjälpsamhet, tar åtminstone Lina nu tillbaka hälften, för någon hjälp fick hon minsann inte! Inte ens polisen hade några vänliga ord till övers utan hänvisade bara till polisstationen, som om hon förknippats med tjuvar och banditer... Olyckligt lutade hon sig mot en kall stenstolpe och undrade hur i all sin dar hon skulle hitta Sandra på en plats med tusen gator, och ännu fler människor..?!

Under tiden tar Sandra hjälp av världens populäraste internetcommunity Facebook, för att försöka nå sin bortslarvade vän. Som räddare i nöden hittade hon ”Mister BirchIsland” som hon berättade sin gripande historia för. Vänlig som han är, gick han med på att försöka få tag i Lina, både genom att ringa och SMS:a, men, som ni nog alla förstår, gick det ju inte. Och nu började det ringa en klocka i Sandras huvud att vi kanske hade samma problem..?!

Lina i sin tur ser nu ingen annan utväg än att ta sig hem, och hoppas på att någon är hemma... dock var den sannolikheten inte särskilt stor. Bedrövat hoppar hon på bussen och undrar ängsligt var Sandra kan tänkas ströva omkring... ensam och utan någon som svarar när hon ringer för femtioelfte gången. Sådana tankar snurrar i hennes huvud när hon genom bussfönstret ser landskapet svischa förbi...

Ungefär 40 minuter senare står hon utanför dörren och knackar febrilt, och hoppas att någon ska öppna. Föreställ er glädjen när dörren slår öppen, och Sandra står där framför henne med ”I knew you would come” – blicken. Större lycka har inte skådats på vår jord... under vår tid i detta land alla fall! :)

Så, slutet gott, allting gott, och vår täckning är återfunnen! :D

...and they lived happily ever after!